sanningens ord!

Just nu håller jag på och läser "Lyssnandets pedagogik" en bra bok faktiskt...
Under mina 2½ år har jag läst mycket bra som egentligen borde omsättas till föräldrar! Jag får nästan dåligt samvete när jag läser för guuud vilka blundrar jag gjort... "/

"Den sanna bilden av barnen -och mig själv" Ola är otroligt duktig på alla regler när han spelar bandy med sina kompisar. Men han är inte alls lika säker när han ska skala potatisen vid matbordet. Han kan rabbla hela alfabetet och lära andra, men när han ska rita en racerbil behövde han hjälp av andra. VEM ÄR OLA? Kan vi bestämma hur Ola är?

Hela tiden dömer vi andra och blir själva dömda. Men utifrån en händelse... Om jag inte är bra på att laga mat, är jag dum då? Fastän jag är bra på att baka?? Att jag i ena stunden kan säga vad jag tycker och stå på mej, många håller med men alltid finns det någon som tycker jag är dum i huvet... är jag det då?... det beror ju oftasst på vem som är starkast..

Vi dömer våra barn och fastnar ofta i läskiga mönster, bara för att ett barn inte vill/kan ta på sig sina kläder ena dagen betyder det väl inte heller att det alltid gör det? Själv har jag tuggat MYCKET med ett barn som gärna speedar iväg... jag har tjatat och lagt allt fokus på att hon inte ska speeda iväg... istället för att vända på situationen och varit förberedd och kanske undvikit det -jag har inte heller lagt fokus på det positiva...



Många djupa tankar framkallade av mina studier, men tror allt att egentligen att det är många bra. Jag har iaf blivit en mer eftertänksam mamma på kuppen! :) -Jag reflekterar.. haha..

Det gäller med andra ord att se männsikans helhet och inte bara bristerna!

Är jag ute och cyklar?